Hej!
”Elisabeth tar avstånd från absolut kanon och från det
hon kallar ”papegojlärande”, det vill säga att bara lära in och upprepa. Hon
tycker inte heller att det är viktigt att bocka av vissa kanontexter som
lästa. Det är bättre, menar Elisabeth, att fördjupa sig ordentligt i
något. Hon tar avstånd från prov och förhör som bara kontrollerar ytliga fakta.
/.../ Kunskapen måste vara angelägen för eleverna, menar hon också.
Kunskap har i sig inget eget värde, säger hon vidare. Den måste kvalificera sig
för elevernas behov för att bli värdefull för just dem.” (Linnér &
Westerberg, 2009, s. 198).
Det här som Elisabeth kallar ”papegojlärande” ringer
bekant för mig, främst från min egen skolgång. Det handlade mycket om att läsa
ett kapitel i läroboken och sedan memorera innehållet för att klara av
läxförhöret eller provet. I flera ämnen handlade det mycket om repetition för
att senare klara av standardiserade prov. Det är inte riktigt den bilden jag
får av min vfu-skola nu. Jag ser att man lägger ner tid på diskussioner för att
skapa ett intresse och få igång hela gruppen innan man går in på ett område som
är främmande för dem.
Under dessa diskussioner kan jag se att eleverna ofta gör
kopplingar till saker som man själv inte alls kopplar till i sammanhanget. Det
kanske är deras sätt att ge mening åt ämnet och man får vara beredd på att
samtalet kan hamna långt ifrån det man utgått från. En annan sak jag tänker på
är hur man ska få med alla elever i dessa samtal. I min vfu-klass är det ett
par elever som alltid räcker upp handen och sen ett gäng till som räcker upp
handen när man säger att fler ska delta, men sen finns det ett par som ändå har
svårt att självmant ta mod till sig och vara med. Något som hjälper dessa är
att vi ofta delar in klassen i grupper, vilket är möjligt eftersom vi ofta är
flera vuxna i klassrummet.
Utifrån vad jag har sett försöker min luv alltid se till
så att var och en av eleverna förstår varför lektionens innehåll är relevant
för dem och hur de kommer ha nytta av detta, både för att hon kommer bygga på
innehållet under kommande lektioner, men även längre i framtiden. Som resultat
har jag inte en enda gång under dessa veckor fått höra frasen ”varför ska vi
behöva lära oss detta?” eller liknande. Även saker som inte är särskilt
intresseväckande för eleverna kan man ändå förklara och diskutera med dem så
att de på någon nivå kan förstå att det finns ett värde i att lära sig.
Exempelvis multiplikationstabellen som min klass jobbar med mycket just nu, den
är bara att plugga in rakt av men eleverna verkar ha förstått att de kommer ha
användning för kunskapen i framtiden. När det handlar om texter att läsa låter
hon eleverna välja fritt för det handlar mer om att skapa läsglädje än att
eleverna ska ha vissa kanontexter med sig och det tror jag absolut är rätt
taktik i denna åldern.
Något som jag tycker är bra med min luv är att hon inte skyndar på undervisningen när eleverna kommer till ett nytt arbetsområde/arbetsmoment. Hon låter eleverna koppla ämnet till sina egna erfarenheter och låter dem berätta om saker som är kopplat till det specifika ämnet. Detta gör, precis som i din vfu-klass, att diskussionerna ofta handlar om helt olika saker inom ämnet. Det som jag tycker är bra är att min luv inte stannar eleverna från att berätta för att hon själv ska hinna med sin presentation eller det hon tänkt göra på lektionen. Jag tror att detta är viktigt för att eleverna ska komma in i ämnet på ett bra sätt och för att de kan se vad ämnet kan handla om mer än det som eleverna tänkt på enskilt tidigare. Eleverna kan bli intresserade av det någon kamrat säger och på det viset kan de bli intresserade av det som också läraren ska säga.
SvaraRaderaDu skriver att det är samma elever som oftast räcker upp handen för att delge vad de har att säga. I min vfu-klass är det inte riktigt på detta sätt. Det finns några elever som inte säger så mycket men i övrigt varierar det vilka elever som pratar mest. En sak som man försöker arbeta med på mellanstadiet på min vfu-skola är att låta alla elever delta i samtal genom en speciell metod. För att få alla elever att säga något använder de namnlappar som de drar en åt gången och det namn som står på lappen den personen får berätta eller svara på någon fråga. Detta tycker lärarna är bra eftersom det gör att fler elever får chans och kanske vågar svara på en fråga. Av det jag har sett hittills tycker jag också att detta system fungerar bra. Jag ser att det är flera elever som inte vågar räcka upp handen för att de är osäkra på om deras svar är rätt, som nu får chans att ge svar och också oftast har rätt svar. Det som kan vara negativt med detta system är att någon elev kanske känner sig pressad till att svara på en fråga som den kanske inte kan svaret på. Det kan skapa en obehaglig situation för eleven. Det som är positivt med detta är att jag ser att det är fler elever som är delaktiga i diskussioner även när de inte använder namnlappar.
Du har absolut rätt, eleverna lär sig mycket av varandra och det är ju jättebra om de kan hjälpa till att skapa intresse hos varandra. Jag känner igen att min luv gör på samma sätt i det att hon låter diskussionerna dra iväg och avbryter inte när någon gör en intressant koppling.
SvaraRaderaAngående det här med lottning av vem som får svara på frågor etc. är jag lite kluven. Jag har pratat med lärare i samma arbetslag som använder en app där man skriver in alla elevernas namn och på samma sätt lottar vem som ska svara. Dessa lärare beskriver precis som du att detta är ett sätt att få igång hela klassen, vilket såklart är positivt. Jag tycker dock att det inte känns helt rätt om det finns elever som tycker sådana situationer är obehagliga. I klasser där det finns som elever som bara inte räcker upp handen för att de är lata så kan man gott använda en sådan taktik för att ”tvinga” med även dessa i diskussioner. Jag tror helt enkelt att det finns klasser där det passar att lotta men att det finns andra där det inte är lämpligt för det finns elever som hamnar i kläm.